Mikaels berättelse

Micke har sökt sina rötter och här är hans berättelse:

Jag föddes i april 1974 i Chachoensao som ligger någon timmes bilresa öster om Bangkok. Jag har alltid firat min födelsedag den 8 april men senare har jag börjat fundera på om detta datum verkligen stämmer. Jag återkommer till det senare. Jag ska försöka få reda på exakt datum när jag kom till Sverige men jag tror det var i maj 1974. Jag var alltså bara en månad gammal och jag har aldrig bott på något barnhem. Mina adoptivföräldrar har träffat mina biologiska föräldrar.

När jag kom till Sverige var min första hemort Skattkärr i Värmland. Där bodde vi ett par år innan vi flyttade till Skurup i Skåne. I Skurup bodde vi till och med första klass, sedan flyttade vi till Glumslöv. Efter gymnasiet flyttade jag till Helsingborg som är en fantastiskt vacker stad i nordvästra Skåne. Även om jag trivdes bra så längtade jag efter något mer spännande, en lite större stad.

År 1996 flyttade jag därför till Sveriges huvudstad Stockholm och det är här jag bor nu. Ny i stan Jag måste erkänna att det var lite nervöst att komma till en stad som var så mycket större än jag var van vid. Dock trivdes jag väldigt bra och jag fann mig ganska snart tillrätta. 1998 var jag med och grundade föreningen Sanuk som är till för adopterade från Thailand och deras familjer. Två år senare träffade jag mitt X och i januari 2002 föddes min son på Karolinska sjukhuset i Solna. Tyvärr har jag lyckats bli av med ALLA bilder från 2002 – 2004 så jag har nästan inga bilder från när han var liten… Något år senare flyttade hela familjen till Umeå och där började jag läsa Civilekonomprogrammet. I december 2004 föddes min dotter på Norrlands universitetssjukhus. Fram till denna tidpunkt hade intresset för en återresa varit ganska svalt. Visst, jag hade alltid varit intresserad av Thailand och dess mat och kultur.

Jag var ju som sagt med i Sanuk och jag gick ofta på thaiträffar som Song Khran och Loy Krathong när jag bodde i Stockholm. Att göra en återresa hade jag inte funderat på så mycket. Eller egentligen så hade jag funderat en del men jag tänkte att det kanske inte skulle bli så bra för min biologiska familj. De kanske hade otroligt dåligt samvete över att ha lämnat bort mig? Om jag då åkte tillbaka skulle de säkert må jättedåligt. Så tänkte jag först men mitt X övertalade mig att åtminstone försöka få kontakt med mina biologiska släktingar. Hösten 2005 bestämde jag mig för att skriva ett brev. Jag hade hittat en översättare som kunde hjälpa mig att skriva brevet på thailändska. Detta är något jag verkligen rekommenderar men jag återkommer till det. Efter brevet var översatt stoppade jag med några fotografier på mig själv och sedan var det bara att skicka iväg brevet. Vad hände med brevet? Jag hade skickat ett brev till adressen där mina biologiska föräldrar bodde när jag föddes. Nu satt jag bara och väntade på ett svar. Det tog faktiskt bara ett par veckor, sen kom det! Gissa om jag blev glad! Kuvertet innehöll ett brev skrivet på thailändska samt några fotografier.

Nu var det längesen jag fick det översatt så jag minns inte exakt vad de hade skrivit. Det kom i alla fall från min syster. Min äldsta syster visade det sig. Hittills hade jag trott att jag bara haft ett (1) enda syskon. I brevet förklarades att jag hade tre systrar och en bror! Min mamma hade tyvärr gått bort i cancer några år tidigare men min pappa levde. Det var givetvis tråkigt att få höra om min mamma men jag var ändå fantastiskt glad över att det hade gått så lätt att hitta mina släktingar i Thailand. Efter min mammas bortgång hade min äldsta syster flyttat in i samma hus och där bodde hon alltså kvar, efter drygt 30 år! Vilken oerhörd tur för mig, eller hur? Förberedelser Nu började planeringen inför min återresa. Jag gick en kvällskurs i thailändska och jag försökte även lära mig mer om kulturen i Thailand. Jag vill rekommendera åt alla som tänker göra en återresa att (även om du inte vill eller kan lära dig språket) så läs in dig på seder och bruk i ditt födelseland. För mig är det ett sätt att visa respekt och det tycker jag är oerhört viktigt. Förvänta dig inte att allt ska fungera som det gör i Sverige! Det gäller allt ifrån kontakt med myndigheter till hur man beter sig i trafiken.

Det låter kanske som en självklarhet men jag tror ändå att det är viktigt att påpeka. Efter det första brevet hade kommit så brevväxlade vi ett par gånger. Jag såg alltid till att få mina brev översatta till thailändska. Tänk på att dina släktingar kanske är väldigt fattiga. Räkna inte med att de kan engelska! De har kanske inte råd med att få dina brev översatta. Tänk också på att portot kan vara en stor kostnad för dem! Du kanske inte tycker att ett frimärke kostar så mycket men för dem kanske det är en stor utgift! Även om man självklart har tusen frågor tycker jag inte man ska bombardera sina släktingar med brev. Tänk på att det säkert är väldigt känslomässigt för dem, de behöver kanske tid att bearbeta alla tankar. Försök vara ödmjuk! Efter att ha brevväxlat i ungefär ett halvår var det äntligen dags för min återresa! Jag vill passa på att säga att om du kommer från ett land med ett annat alfabet än vårt, t ex Thailand, så se till att någon som kan språket kontrollerar adressen du skrivit. Jag testade att skriva själv en gång men det brevet kom aldrig fram!

Återresan

Dagen för återresan var något av det mest spännande jag har varit med om! Vi hade valt att åka med Thai Airways. Det var lite dyrare men då slapp vi mellanlandningar vilket var skönt eftersom barnen var ganska små. Det var också skönt att resa på natten så att man kunde sova den största delen av resan. Vi hade bokat hotell i förväg så det var bara att åka dit. Jag skulle inte träffa min familj förrän dagen därpå så första dagen gick mest åt att försöka vänja sig vid värmen och den höga luftfuktigheten. På natten var det någon slags karneval strax utanför hotellet, som om det inte var svårt att försöka sova ändå… Självklart låg jag och tänkte på hur det skulle gå när jag skulle få träffa mina biologiska släktingar! Den stora dagen Nu hände det som jag hade väntat på så länge! Nu skulle jag få träffa mina biologiska släktingar! Det var helgdag i Thailand så det var lite svårt att få tag på folk. Lyckligtvis hade vi avtalat tid med en tolk som hette Tuk. Hon hade ordnat en taxichaufför åt oss och hon hade även fått telefonnumret till min äldsta syster för att kunna få en vägbeskrivning. Vi åkte på motorvägen österut från Bangkok, mot Chon Buri. Jag minns inte exakt men jag tror det hade gått lite mindre än två timmar då vi började närma oss. Först körde vi fel och fick köra tillbaka en bit. Avfarterna är inte som i Sverige utan det kan bara var en enkel grusväg som ansluter till motorvägen. Jag minns att jag tyckte det var häftigt med alla underbara blommor som växte längs vägen. Förmodligen var det mest ogräs men för mig såg det ut som en botanisk trädgård! När vi äntligen hittade rätt avfart körde vi någon kilometer och sedan stannade taxin vid vad som såg att vara mitt ute i en åker. Där hoppade vi av och då kom mina släktingar och mötte mig. Det är helt omöjligt att beskriva känslan, det var halt fantastiskt! Min äldsta syster hade ju varit ungefär tio år när jag blev adopterad så hon mindes mig mycket väl. Jag kommer ihåg att hon aldrig ville sluta kramas och det ville inte jag heller… Vi gick på en liten stig över åkern och kom fram till några små hus av trä. Det var där mina släktingar bodde.

Det var väldigt många som kom och mötte oss och det var inte helt lätt att förstå vem som var släkt med mig och vem som kanske bara var en nyfiken granne. Tillslut kom vi fram till huset där min äldsta syster bodde. Det var här min mamma hade bott, innan hon gick bort. Min yngsta syster bodde i ett hus ganska nära och min pappa bodde i grannhuset. Han hade dock skiljt sig och bodde med en annan kvinna. Detta kändes lite besynnerligt men jag funderade inte så mycket på det då. Min mellansyster arbetade på annat ort och om jag fattade allt rätt så bodde hon även vid sitt jobb men ibland kom hon och sov i ett av rummen. Min bror bodde med sin familj i Chon Buri som låg någon mil bort. När jag säger hus så är det alltså inte hus som vi tänker oss. Min familj hade det ganska fattigt. Rinnande vatten saknades och toaletten var bara ett hål i golvet. Nu började arbetet med att reda ut vem som var vem. Tuk gjorde anteckningar och försökte rita ett släktträd. Vi hade tagit med oss massor av kort som visade hur vi hade det hemma i Sverige. Det var särskilt häftigt att visa bilder på vintern i Norrland! Vi hade bokat ett hotellrum på ett närliggande hotell men mina släktingar hade ordnat ett rum åt oss. Eftersom barnen var små kändes det tryggare att bo på hotellet men det kändes väldigt hemskt att tacka nej till det rum som de hade ställt i ordning.

Den andra dagen fick vi klara oss utan Tuk. Min familj hade ordnat en taxi, som förmodligen kostade lika mycket som en månadslön för dem… I den åkte vi till gamla delen av Bangkok, på andra sidan floden. Det var väldigt trevligt att se och vi hade en liten picknick i skuggan. Självklart kunde vi inte konversera men det gick ändå ganska bra. Några få ord hade jag ju trots allt lärt mig. På kvällen bjöd jag med mina släktingar på restaurang. Tredje dagen hade vi bestämt oss för att åka vidare och ha en lite mer traditionell semester. Det var självklart sorgligt men samtidigt kände jag att jag behövde tid att bearbeta alla känslor. Min äldsta syster hade en kontakt som ordnade rum åt oss i Pattaya. Det var ett trevligt lägenhetshotell men sängen var i minsta laget för fyra personer. Själva hotellet var som sagt väldigt trevligt men vi upplevde att det var ganska stökigt i Pattaya och det låg mycket skräp på stranden. Barerna verkade ha öppet dygnet runt och det var svårt att få lugn och ro. Det kändes jobbigt att lämna hotellet som min syster hade ordnat men vi bestämde att vi var tvungna att byta. Några kilometer söderut ligger Jomtien och där var det mycket lugnare. Området verkade domineras av holländska pensionärer. Här var det väldigt mysigt och vi stannade i Jomtien resten av tiden förut några dagar som vi ville ha i Bangkok.

Bangkok

Vi var ganska trötta efter en vecka i Jomtien. Det var inget fel på själva stället men detta var vår första utlandsresa tillsammans och ingen av oss var van vid värmen och fuktigheten. Det var inte heller helt lätt att hitta blöjor och liknande. Med några dagar kvar tog vi oss tillbaka till Bangkok och då valde vi ett lite dyrare hotell, Ambassador Hotel, för att kunna lyxa till det. Även om Bangkok är en stor och ganska stökig stad var det skönt att vara tillbaka till någon som mer kunde likna hur det ser ut här hemma. Att åka Skytrain i Bangkok fungerade till exempel väldigt bra och det var trevligt med vakter som alltid var hjälpsamma när man hade barn. Hemresan Så kom dagen då det var dags att åka hem. Även om jag egentligen ville stanna längre var det skönt att få komma hem också. Mina släktingar hade meddelat att de ville komma till Bangkok och säga hejdå. Jag insåg att det skulle kosta dem väldigt mycket pengar men de insisterade. När de kom till hotellet fick vi ta hjälp av hotellpersonalen för att kommunicera, men det gick bra. Det kändes bara lite konstigt att förklara att jag inte kunde prata med min egen syster…

Flyget hem gick sent på kvällen så vi åkte ut mot flygplatsen och hade en picknick innan de lämnade oss vid terminalen. Det kändes oerhört sorgligt att åka bort från dem. Vi kom på att vi hade ganska mycket mynt som ändå inte skulle kunna växlas i Sverige. Vi gav alla mynt till mina släktingar som blev väldigt glada. Jag minns att jag även gav dem några sedlar av lägre valör och det visade sig vara tur att jag inte gav dem alla pengar. Nu minns jag inte exakt vad men det var något man skulle betala för lite senare och då var det tur att jag hade lite baht kvar. Ungefär här tar minnena slut. Jag minns faktiskt ingenting av resan från det att vi lämnade mina släktingar! Kanske för att det inte kändes så viktigt? Nu hade jag dock gjort det, jag hade fått träffa mina biologiska släktingar i mitt födelseland!